Kan man överhuvudtaget nå ett ”rättvist” sätt att tolka en annan människas känslor? Jag menar, sådana som formuleras i konst. Jag tror knappast att någon kan göra anspråk på att helt och fullt beskriva andras rädslor eller glädjestunder. Andras liv.

I vart fall vet jag att det vad mig anbelangar så får jag vara fuller nöjd om jag lyckas fånga ens de yttre konturerna av en annan persons väsen, sådan den uttrycks i konsten.

Så är det. Och det räcker ju en bit. Alltså: inget försök till en psykoanalys, men väl ett försök att nå in under huden och in i innerligheten.

Så möter jag då Johanna Elbes bilder och hon är en konstnär som gör det såväl svårt, som lätt, för mig. Lätt därför att jag finner så mycket av ömsint skönhet i hennes måleri. Bilderna är till det yttre lika varandra. De kan liknas vid känsliga ytor av en gammal brädvägg som i sekler smekts av vind och regn, eller som en yta av en hud, kärleksfullt framsmekt av en känslig hand och lust. Så ”läser” jag hennes målerier, men jag betonar, tusen andra tolkningar vore lika möjliga och lika sanna.

När jag menar att Johanna Elbe gör det svårt för mig så menar jag att den arten av konst hon ”älskar fram” kan bli så grymt svår att beskriva och försöka placera. Man måste nästan vara där. Det är målerier som hämtar sin näring ur den natur som omger henne och som sedan parar intrycken med en våg av sensualism. Hon fångar upp en bild, får en impuls och befruktar den med känsla, känsla av allt som ryms i en människa.

En målning av något lätt avläst eller lätt igenkänt kan ju vara enkel att tolka och skriva om men hur ordar man om det mest subjektiva? Det allra mest privata, det innersta, kanske till och med det  mest förbjudna?

En av våra främsta konstfilosofer, konstkritikern Ulf Linde kallade en av sina konstböcker ”Spejare”. Han skrev i en dedikation:

”Är vi inte alla spejare? Sökare?”

Jag tillfogar, även Johanna Elbe är en spejare. För personligen måste jag bekänna att jag i hennes ömsinta målningar ser en superkänslig sökare efter såväl vila som skönhet, oro som lycka. Men som sagt, alldeles lätt är det inte att nå henne. Och så tycker jag att det ska vara. För efter sökandet kommer man hem.  Och vem har sagt att det ska vara lätt? Vägar är krokiga.

Hör här en vad hon själv skriver i en presentation.

”Skapande sker intuitivt och tavlorna växer sakta fram i tunna lager på lager i akryl. Det är en strävan efter återhämtning, det enkelt enkla i en värld fylld av stress och orimliga förväntningar. Varje konstverk har en koppling till ett fragment i naturen i ett försök att intuitivt fånga känslan som naturen inbringar snarare än att skapa en regelrätt avbildning.”

Så talar Johanna Elbe. Kanske kan man konstatera att hon själv ger den bästa bilden av sina skapelsers upphov och väsen?

Så då, till slut, mina sammanfattande funderingar om Johanna Elbes konst som kommunikation. En människa kan tala med mig med skilda uttryck. Med miner, med gester, men vanligtvis med ord. Tilltal via ord kan vara muntligt. Vi kan viska till varandra, eller skrika. Vi kan också kommunicera genom att försöka nå varandra, påverka varandra, genom att skriva. Det kan ske, som här, genom texter i böcker, tidningar, radio och många andra medier. Dock, bilden är kanske den äldsta formen av kommunikation. Det har jag och många andra kommit att förstå Jag har dedikerat mitt liv till att leva nära, tätt intill bilderna, tätt intill det vi kallar konst.

Och Johanna Elbe är som synes en konstnär som valt bilden som uttrycksform. Jag har ovan försökt att tolka och möta hennes tilltal. Jag har också allt starkare börjat betrakta hennes bilder som brev till betraktaren, brev till oss alla som möter hennes konst. Hennes viskningar och rop.

Ett råd, i all välmening, se också du hennes konst som kärleksbrev till dig. Då blir ert äventyr rikare.

Stig Åke Stålnacke, 2023